Erikas auskultation

Erikas auskultation

Jag fick hälsa på en klass i årskurs ett med 17elever. Det var ett mysigt klassrum som var fyllt av hjälpmedel till eleverna, på väggen satt alfabetet med stora och små bokstäver tillsammans med bilder. I fönstren satt det bilder på blommor som bildade tio-kompisar som eleverna jobbade med i matematiken.

Alan Paivio menar att vi sorterar bilder och text på olika ställen i hjärnan vilket gör att vi kan ta emot samma information på två ställen. Förutsatt att bilden är relevant för texten. För att eleverna ska minnas det de håller på att lära sig så ökar chanserna om läraren använder sig av både bild och text samtidigt. Paivio kallar det för dual coding (filmen Weistein 2017).

Det här sättet att arbeta genomsyrade all undervisning i den här klassen. På tavlan satt dagens schema som visade i text, färg och i bild vad som skulle hända under dagen. Det stod hur dags, var, vilket ämne och vem som skulle hålla i lektionen. Genom bilder kunde eleverna också se vilken lärare som skulle ha vilken lektion och så var det bild och färg på ämnet. För att eleverna skulle veta var de skulle vara så fanns bilder på klassrummet, gympahallen, matsalen, ute och så vidare. När läraren pratade med eleverna pekade hon på bilderna så de hela tiden kunde få ta del av informationen visuellt.

I Säljö står det att inom det sociokulturella perspektivet är språket under ständig utveckling. Det finns många sätt att kommunicera, bilder, text och punktskrift är några av dem. Alla sätt är lika viktiga. De kan också samspela med varandra så som de gjorde i det här klassrummet, bilderna och färgerna kan ses som medierande redskap. Vygotskij menade att det viktigaste redskapet är språket, både tal och skrift, det är så vi samspelar och kan leva tillsammans (Säljö 2014).

Jag tyckte att det var ett väldigt bra arbetssätt, man såg att det hjälpte de elever som inte hade knäckt läskoden än och det underlättade väldigt mycket för de elever som inte riktigt behärskade svenska språket ännu.